Barn

Jag har en son född -97, är nöjd med att ha ett barn, för hans skull kanske man skulle skaffat två barn, men jag är en bekväm människa och är nöjd med livet.

Sonen är på väg in i tonåren och jag tror jag blir gaaaalen! Det är mycket tjafs, och ljud och rörelser här hemma, soffan gungar konstant för han inte kan ligga still utan måste vända sig varje sekund, sparka på bordet med fötterna osv osv...
Läxorna har inte högsta prioritet och ska han göra dem har han glömt böckerna i skolan. För att komma ihåg saker och ting eller hålla reda på dem är något han inte ens kan stava till. Vilket då gör mig galen för jag själv gillar att ha superkoll.
Nu är det bestämt att han ska plugga i Italien under 1 år, han ska lära sig sitt andra språk och han behöver komma bort ifrån hemstaden lite, han är absolut inget problembarn som håller på med sprit eller så...Utan han har haft sitt humör, skaffat sig en identitet som en argsint ung man.
Vilket han har jobbat stenhårt med, han har ändrat sig...men inte i andras ögon, tyvärr!
Han har kompisar i alla andra klasser förutom sin egna och då blir man ensam.
Men får säga, HUR ska jag klara detta? Jag kommer nog sakna de där "spraliga" som jag idag blir galen på. Visst det finns MSN, Webbkameror, telefoner osv, men vad betyder det när man bara vill kramas eller busa? Det som är positivt är att han själv vill detta och har tagit beslutet om detta år i Rom...
Ibland får man som mamma släppa lite och ge dem space, även om folk tittar snett på mig och frågar hur jag kan göra detta? Men han har farmor och 3 farbröder som bara längtar efter honom. De har träffat honom under korta sommarveckor i 13 år, klart att de känner att detta är en riktig gudagåva att få ha honom nära i 1 år.

Jag tycker det är coolt att jag har uppfostrat en sån modig kille!
:-)